Tidigare och just nu!
Tidig morgon och en fin fjäril besöker mitt frukost bord. Jag känner mig lyckligt lottad och framförallt att mitt stressläge ligger latent och jag kan förnimma, se och upptäcka saker i det lilla formatet men även det storartade i naturen. Fast allt är storartat i naturen det som bara existerar och finns. Oftast missade av oss människor. Precis som vi missar oss själva och det som pågår inom oss själva nämligen det vi kallar kroppen.
2014 var jag tröttare än vanligt mina kollegor tröttnade på min klagan och sa att jag måste gå till doktorn. En morgon när jag åkte Kapellskärs vägen in till jobbet hamnade jag i den karavan av långtradare som med jämna mellan rum kom från färjorna nere i hamnen. Det duggade lätt och det brukade inte vara något problem. Men denna morgon såg jag bara ett rött streck efter alla dessa bilar. Bilden flöt ihop och jag blev riktigt rädd.Håller jag på att bli blind eller? Detta resulterade i en läkartid och blodprovstagning urin prov osv.
När provresultaten kom var det bara att inse och acceptera fakta. Svart på vitt. Mitt långtidsocker låg på 100 och det skall vara som högst 54. De första veckorna gjorde jag allt för att försöka få ner blodsockret på daglig basis men det gick inte så bra. Jag hade fått förhållningsregler enligt tallriksmodellen vilket jag sen tidigare tillämpat 15 år tidigare när jag hade min första strid med blodsockret.
Diabetessköterskan var av den gama stammen som förutsåg min framtid med all den erfarenhet hon hade från patienter med samma diagnos. Hon hade lösningen nämligen insulin. Men doktorn var klokare han sa att vi börjar med maten och Metformin tabletter som tydligen är första hands val vid behandling av Diabetes dvs. sockersjuka. Biverkningarna som illamående och lösmage fick man ha i beräkningen. Att sitta illamående och kanske behöva rusa iväg till toaletten mitt i ett samtal med en patient var ingenting jag såg fram emot.Men jag gjorde ett tappert försök, uppskrämd av de höga värden jag hade och skräcken för att bli offer i en sjukdom som anses obotlig. Mycket riktig min mage reagerade och illamåendet var som en påminnelse i hur det var att vänta barn. Jag följde inte ordinationen och kunde på så sätt ta mig igenom den första tiden. Tröttheten satt i om jag nu även i efterhand förstod att jag var utarbetad men stretade på ett år till. "Duktiga Dagny".
Detta var under senhösten och jag blev föga imponerad av de svaga resultat jag uppnådde. Jag var inte nöjd och började Googla på alternativ. Hade en svag aning om hur kosten påverkade mitt mående men inget jag hade satt mig in i på riktigt. Mest resonerades det i fika rummet om allt sockerätande och att man borde dra ner på kakor, godis och strunta i den goda glassen hos socker Conny på stan varma dagar. I övrigt äta mycket frukt och grönsaker.
Min kloka dotter hade ett försök med Atkins dieten i början av 2000-talet. Vi tyckte att hon var knäpp som åt massor med fett och hade reducerat det mesta som var gott. Hon mådde bättre gick ner i vikt och hennes oroliga mage lugnade ner sig. Men det var ju inte för mig ansåg jag.
Men någonstans hade det satt sig i minnet och jag hade sett en bok som hette Matrevolutionen och dess pärm hade fastnat i minnet. En dag bestämde jag mig för att undersöka innehållet och jag brann av nyfikenhet så jag började lyssna på boken. Den var informativ och egentligen var det inget nytt, men som så mycket annat har de mänskliga uppfinningarna inte alltid varit bra för oss människor. Insulinet uppfanns och tog ifrån människan eget ansvar för sin sjukdom. Insikten om allt detta blev en ögonöppnare och när jag sträck lyssnat på boken gick jag ut i köket och kastade bort det mesta med kolhydrater i. Jag var nog lite rabiat men jag anade att där fanns lösningen på min sockersjuka. Det var ju uppenbart att jag inte skulle tillföra min kropp mer av det som redan finns för mycket av, nämligen socker. Och tack vare boken fick jag kunskap om vilka andra födoämnen som förvandlades till socker i min kropp. Grrrr.... varför har ingen upplyst mig och andra om hur detta fungerar på en gång. Den sk hälsovården gör ju oss en björntjänst köpta av medicintillverkarna eller?
Julen 2014 åt jag strikt LCHF dvs lågkolhydrat kost. Jag hade inga problem med återfall i frosseri av kolhydrater från dag ett och och det gav resultat. Jag gick ner ett kg i veckan och jag trodde till en början att det var fel på vågen. Jag trodde knappt mina ögon. Men kläderna skvallrade om en viktnedgång utan dess like och likaså mina dagliga blodprov på sticka visade en enorm skillnad. Mina kollegor sneglade på min meny i fika rummet och slut var det på frossandet i godsaker. Vissa kände sig nog besvärade och trodde att jag skulle börja predika för dem. Lätt hänt men för mig gällde det mitt liv och min hälsa andra får ta hand om sin hälsa.
Efter jul kom jag på återbesök till sköterskan och doktorn. Diabetessköterskan hånade mig och sa " Jag visste att du var en sån där" Inget som tydde på att hon var stolt över mina resultat. På tre månader hade jag gått från 100 i långtids socker nu nere på 64 en bit kvar men ändå. Jag var en mycket piggare och gladare människa. Doktorn frågade mig vad har du gjort? Jag sa på ren svenska att jag " sket i era kostråd och gick över på lågkolhydrat kost". Han var mycket imponerad och där tog jag tillfället i akt och bredde på med min nyvunna kunskap. Det här borde alla göra för sin egen skull och ju fler vi blir ju mindre behöver vi belasta vården. Han höll med och gratulerade mig. Men hur gör man sa han? Jag är van föreläsare och expert på beroende tillstånd jag har massor med erfarenhet hur man hjälper kemiskt beroende människor ur sitt missbruk/beroende jag kan föreläsa. Det viktigaste är att nå ut med fakta/kunskap/vetenskap you name it. Så människan själv får en chans att ta egna initiativ till förändring. Inse att man har blivit offer i systemet men att det finns en väg ut. Ja det skulle vara det då säger han. Jag ska undersöka saken och vi vill komma på studiebesök på beroende mottagningen.
I maj månad 2015 låg vågen på minus 17kg. Jag fortsatte att rasa och mina patienter kallade mig för en benget föga smickrande och mina kollegor började uttrycka oro för att jag skulle utveckla Anorexia. Så här" lätt på foten" hade jag inte varit sen jag födde mitt första barn för 40 år sedan. Jag lugnade mina vänner med att min kropp stannar när den är färdig och det gjorde den. Min självkänsla fick sig en boost med råge och belöningen var enorm. Tacksam för att min kropp svarade på behandlingen och att mina beslut fungerade.
Kontakten med vården minskade. Min dåvarande läkare ville att jag skulle äta Metformin i förebyggande syfte. Hur tänkte han då ?Skulle jag peta i mig piller när jag hade helt normala världen och mår bra. För jag hade tidigt slutat med Metformin och även läst på vilket jävla gift det är. Han ville skriva ut recept och då sa jag det får du göra men jag kommer inte att lösa ut dem.
2020 Augusti
I går var jag på årlig kontroll något försenat pga Covid 19 men alla mina värden var toppenfina. Mitt långtidsvärde på blodsockret ligger på 41 och det har stått sig nu i alla år.
Så jag fortsätter med min feta kost. Bara överjords växta grönsaker minimalt med bär och nästan inga frukter. Kan falla för svenska äpplen när det är säsong, men ett äpple i veckan kan låta skrattretande men min kropp verkar klara av det numera. Även blåbär som det nu finns gott om.
Människor runtom mig har vant sig vid mitt leverne och kommentarerna börjar ebba ut. De har gett upp. En kommentar som stört mig är när någon säger "men gud vad du är duktig" Vaddå duktig jag tar ansvar för mig själv mitt liv och min hälsa. Det är det bästa jag kan ge till mig själv. Det är fritt fram för alla andra om man vill gå den vägen. Och Tack till Diet doctor Andreas Eenfeldt och hans team ni gör en stor skillnad för mänskligheten.