Sårbarhet

Sårbarhet

Hemma igen efter en misslyckad resa till Tallin. Min dragspelskompis fick förhinder i sista stund. Arrangemanget var bristfälligt på många vis,men det värsta var vad jag själv blev utsatt för.

När jag var barn blev jag illa hanterad på många sätt Jag reagerade med ilska och tårar och fick öknamnet tändstiftet. Så fort jag upplevde orättvisa, eller blev skammad för mitt utseende, stor näsa stora fötter, mager osv blev jag ju ledsen och gick och gömde mig. Min tillflykt var en stor pappkartong på kallvinden som var full med avlagda kläder. Där har mången tår runnit. Det var aldrig någonsin någon som stod upp för mig tröstade eller sa ifrån. Allt sopades under mattan och jag måste så småningom ut ur mitt gömsel. Kände mig för om jag fick komma in i gemenskapen igen. Det var som att det aldrig har hänt. Jag fick höra att jag var besvärlig och mor min visste inte hur hon skulle hantera mig. Då sket hon i mig i stället. Man fick inte ha känslor de skulle tystas fort och inga tårar heller. När jag förlorade min far som var min trygghet blev det ännu värre. Inte gråta inte sörja.Grannens hund slet min älskade katt i två bitar. Inte gråta "det var ju bara en katt".

Efter 100 timmar i terapi och 20 års arbete som terapeut tycker jag att jag borde kunna hantera mitt liv och de situationer jag blir utsatt för men denna helg blev en riktig flachback på min barndom. Jag blev grymt kritiserad av en gruppmedlem som bara tryckte ned mig i skoskaften. Jag hade inget att sätta emot och blev helt chockad. Kunde inte ta en ton på dragspelet. Tårarna flödade och jag valde att gå därifrån. Kröp in i min kokong hytten och fick givetvis högt stresspåslag. Det tog några timmar innan jag kunde ringa min kloka dotter som hjälpte mig att reda ut det som hänt. Skammotorn hade kommit igång och det var omöjligt för mig att använda mitt förstånd och se hela situationen. Jag ville bara bort från båten. Det var många som blev vittnen till händelsen men ingen som stöttade och tog mitt parti. Alltså måste det jag blev anklagad för vara sant. Sen kommer spekulationerna i mitt huvud och de måste ha pratat om detta gemensamt eftersom ingen tog mitt parti. Jag var värd den här utskällningen. Min dotter sa ta tillbaka din stolthet och gå ut och gör någonting. Bryt tankarna. Så jag gjorde det en stund men sen kom allt tillbaka. En orolig sömn inträder och jag är lika förvirrad på morgonen och ledsen över missat spel kvällen innan. Efter frukosten då jag pratat med trevliga människor som hade saknat mig på kvällen bestämde jag mig för att åka hem med gänget och ta risken att detta inte har hänt eller så kommer de fram och säger att det inte var menat eller att jag inte ska ta de så hårt. Dåååå hade jag nog brutit ihop en gång till. Men personen som sårat mig kom fram och var väldigt ödmjuk och bad om ursäkt för sitt beteende. Så jag bestämde mig för att bli vuxen igen.

Det kan t.o.m. vara så att det inte ens handlade om mig ett dugg men det var jag som fick ta smällen för att personen inte tog ansvar för sina känslor i något annat sammanhang. Nu blev ju min spelhelg förstörd på sätt och vis men jag har bestämt mig för att inte vara kvar i kokongen för hur som helst måste jag ut ur den förr el. senare. Det blir ensamt och inte sunt att tycka synd om sig själv. Det gagnar vare mig själv el. den andra personen. Hur mycket oreda uppstår inte i människors liv pga av att inte kunna förmedla sina känslor utan man går till attack mot någon helt oskyldig. Vi som växer upp i dysfunktionella familjer tar ju beteendet in i våra egna familjer och smittan sprider sig. Det är sorgligt. men jag hoppas att genom att berätta kan andra få hjälp att förstå sig själv och andra. Men återfallen i gamla beteenden ligger alltid på lur.

Lev och låt leva!