Igår tog min skidkarriär slut

Aldrig har jag varit så säker på en sak som att det är sant.

Den började i tidig ålder med några som man idag skulle kalla brädlappar till skidor.

Intresset var stort och jag kunde inte förstå att jag inte fick använda min storasysters skidor. Hon hade ju flyttat hemifrån och hade annat för sig. Jag tjatade och tjatade.

De var som att hennes skidor var heliga jag fick inte röra dem. Trodde de att hon skulle komma hem igen och börja åka skidor. Knappast men jag har mina aningar.

Till slut när de skidor jag åkte på inte fyllde några som helst kriterier på att kunna kallas skidor fick jag tillgång till de hett eftertraktade skidorna som var instuckna under takstolarna i vedlidret. Jag hade många gånger stått och suktat efter dem.

Nu så blev det av att åka de för mig nygamla skidorna var gjorda utav björkvirke och gick som spjut. Ganska breda men bindningarna var väl inte någon höjdare. De gick sönder i kylan titt som tätt. Gjorda av något slags skinn om jag inte missminner mig. Men det var ett ständigt reparerande. Ibland hade pappa inte tid och då var det ju tråkigt. Men i alla fall så blev det mycket åka och "skurrande" som vi kallade det på dialekt.

 Skol backen var väl den högsta kullen och det var inte mycket till backe. Men där byggdes det snöhögar s.k. "hoppor "av snö, en lite kulle som gjorde att vi flög någon meter i slutet av backen det var ju roligt, fast pojkarna som mest höll på med det var inte så välvilligt inställda till att vi tjejer skulle få använda deras hoppbacke. Så det blev lite smygande i synnerhet i månskenet på kvällarna i en vinter som kunde vara 15-20 grader kall. Det gjorde inget fast föret kunde bli sämre vid kyla. Någon valla kände vi inte till mer än att vid säsongens ingång strök man stearin under skidorna och det kunde man köra på hela vintern.

Det tog inte länge förrän mina björkskidor blev dåliga, skåran mitt under skidan nöttes ner och det blev svårare och svårare att hålla spår.

Så blev det ett nytt tjat och till slut fick jag ett par nya träskidor som var mycket smalare med modernare bindningar och riktiga skor. Om det var av märket Karhu, Peltonen eller Järvinen kommer jag inte ihåg. Höjden av lycka men det visade sig att det inte gick att få upp samma fart i de nya skidorna som med de gamla björkskidorna. Så lite av glädjen försvann. Jag skidade men intresset mattades av.

Några år gick utan nämnvärd skidåkning ända tills de nya glasfiberskidorna kom.

Då skulle alla ha sådana. Då var jag vuxen och hade familj och ville gärna ut och motionera. Det var ju så spännande och i byn fanns det intresse så att det fanns spår att åka i. Det fanns ju inte i min barndom. Och en annan sak var ju att snöskotrarna hade kommit i ropet, och i skoter spåren gick det bra att skida.

Men min första tur på mina nya plastskidor var en katastrof precis som i går. Jag hade ingen som helst kontroll de gled mest bakåt och alla som har stått på ett par skidor vet hur jobbigt det är och mycket irriterande fenomen. För att inte tala om skidstavarna som i den terrängen åkte ner som två käppar i snön för de som vi kallade för trissor hade bytts ut mot en fjuttig plastbit. Helt värdelösa. Jag brukar säga att de nya stavarna lämnade ett märke efter sig som ser ut som två pisshål i snön. Besvikelsen var stor och till råga på allt släppte skidorna i en liten puckel hemma på gårdsplanen och jag slog i svanskotan och fick men av det i flera månader. Ute på isarna var det jag tyckte bäst om och där var det plant. Aprilsolen värmde och timmarna gick det var ett rent nöje.

I livet händer det saker och jag träffade en ny man efter det att min man omkommit i en trafikolycka. Han var slalom instruktör och hade varit med de stora killarna. Så då bar det iväg till Hemavan. Nu skulle han lära mig och mina barn att åka slalom. Ok då det var ju häftigt. Kan väl inte påstå att läromästaren hade mycket tålamod med oss nybörjare precis. Han pedagogiska förmåga var väl inte den bästa. Men det blev ju några åk. Och fjällvärlden är ju fantastisk och påminde mig om skidåkningen på vårisarna i Kvarken.

En dag lurade han mig att åka bakvägen till en annan backe och det var tjusigt det var bara det att sista biten ner var svart backe (pist) alltså den brantaste backen. Jag tog av mig skidorna och hasade mig ner det fanns inget annat alternativ. Jag vågade knappt titta ner och jag var livrädd. Trött, svettig, arg och lessen kom jag till slut ner och i stort sätt där slutade min slalom karriär.

I går efter min ca 1,5 km långa tur kände jag likadant. Jag kunde inte lita på skidorna trots proffs hjälp. Fy vilken besvikelse. Jag kom till bilen så småningom och tackade gud min skapare att jag klarade mig från skador även om min kropp gör ont lite varstans idag. Man får vara glad för erfarenheterna och inse sin begränsning.

Så här i istider så kommer jag ihåg strax innan min flytt till Sverige var jag ute och gick på isen hemma på Köklotfjärden, den kände jag väl. Men denna sena eftermiddag gick jag ner mig i en isvak som man använde vid bastubad. Det var inte kul även om det är inne nu med vinterbad. Det var bara det att ingen visste var jag befann mig och inga mobiler på den tiden och den hade ju blivit vattendränkt i alla fall. Jag tog mig upp och hade ca 2,5 km hem. Det var kallt och jag hade nog inte klarat att gå så mycket längre på grund av stelheten som tilltog mer och mer. Utan men från den incidenten, men det föranleder mig att påminna mig om min äventyrlighet och svårigheter att ge upp. Nu får jag fortsätta att traggla andra stämmor och noter på mitt dragspel. Gott nog!