Hemkomst!

Hemkomst!

Sitter på rummet med den vidunderliga utsikten. Syrenerna blommar snart ut, underbart är kort som i visan. Äppelträden har blommat ut så det blomsterhav jag har kunnat njuta av ett par veckor håller på att övergå i äppelkart, körsbärskart och en ljus grönska som övergår i mörkgrönt. Förundrad över naturens gång, Kan inte låta bli att applicera det på oss människor. Vi föds och dör i en långsammare takt än naturen. Naturens gång är en cykel av vila och pånyttfödelse under de rätta förutsättningarna av vatten värme solljus och syre. Jag kan inte de rätta termerna men på något sätt känns det som att samma sak gäller mig själv. Till skillnad från naturen har vi människor tankar och känslor. Både på gott och ont. Jag har inte sett någon deprimerad blomma eller en deprimerad fågel. Änder som slåss är snart vänner igen. De skakar sin fjäderdräkt för att göra sig av med dålig energi efter ett slagsmål. Sen simmar de vidare som om inget hänt. Vi kan så lite om djur och natur men nog verkar de klara sig alldeles ypperligt. Förutom de hot som vi människor utsätter allt levande för med vår miljö förstörning.

Det var ju inte detta jag tänkte skriva om men som alltid kommer det ,det som kommer ur fingrarna på mitt tangentbord. Inga pennor numera:)) Svalorna i skyn, fjärden ligger blank som ett ny bonat golv. Färjan slamrar nere vid färgfästet vardagstrafiken lunkar i gång. Någon har hissat den svenska vackra flaggan som vajar så vackert i den svaga ostliga vinden. Vilket gläder mig. Alla borde flagga varje dag hela året som en påminnelse om tillhörighet. Tillåta sig att vara stolta över sitt ursprung. Som nordbo har jag min finska tillhörighet och den blåvita flaggan påminner mig om mitt ursprung. Nu är jag också båtflykting :)) sen 25 år tillbaka och detta land har gjort en stor skillnad i mitt liv. Skulle jag bosätta mig i ex Australien skulle jag bli berörd varje gång jag skulle se de nordiska flaggorna i något sammanhang. Precis som när kören på dragspelsstämman uppe i Hallen Jämtland börjar sjunga " Slumrande Toner". En finländsk hemlands sång. Den hade jag inte hört på över tjugo år då kom tårarna.

Helgen framlevdes i Stockholm och det var verkligen internationell stämning och så varmt som när man är utomlands. Trångt och besvärligt att ta sig fram i trafiken och som gående. Tunnelbanan bäst när man väl kom så långt. Blev bjuden på morsdags lunch av min bonusdotter och hennes pojkvän på ett ställe som heter MOTHER. Fick träffa de blivande svärföräldrarna vilket påminner mig om det genuint svenska. De som jag gillar mest med Sverige är att få umgås med den generationen som arbetat och slitit sig till sitt välstånd.

Jag har insett och förstått och känner att jag kommer aldrig att bli svensk. Mitt modersmål är svenska så det har vi gemensamt men jag är född i Finland av Finlandssvenska föräldrar och har min identitet därifrån. Detta har jag accepterat numera och ursprunget går aldrig att förneka bort.