Från dåtid till nu

Det förgågna och nuet

På min promenad idag kommer jag i kontakt med min barndom och den tidens lyckliga stunder. När jag ännu var omedveten om livets jävligheter och förgänglighet. Döden hade ännu inte gjort sitt intrång i mitt liv.

Vid 5-6 års ålder var min farmor en viktig punkt. Hon hette Brita-Lisa ett mycket vackert namn. Hon blev vid slutet av sitt liv åderförkalkad som man sa då och min faster som tog hand om henne var oftare och oftare uppgiven på alla hyss hon hade för sig. Inte sällan till stor munterhet också. Jag förstod nog inte vad det handlade om utan jag ville ju tillrättavisa henne. Jag blev så arg en gång när vi hand i hand gick upp på stigen från stranden när hon helt plötsligt skulle gå ut i skogen och hämta hem korna till mjölkningen. Men vi har ju inga kor längre de är ju sålda och jag minns ännu den förtvivlan jag kände inför hennes envishet.

När Brita-Lisa dog blev det mitt första möte med döden. Den var odramatisk. Min faster tillhörde Jehovas Vittnen så det blev ingen vanlig kyrk begravning. Så här i efterhand har jag inget minne av några känslostormar. Men jag kommer ihåg att vi samlades hemma i farmors hem och drack kaffe. Det stod vackra buketter på bordet inplockat från egna blombänkar astrar och dahlior. Det kändes som om att det ändå var högtidligt. Men några känslor visades inte inom familjen. Jag kan inte annat tro än att tårarna kom i ensamhet på kammaren.

Farmors begravning lämnade ett spår av melankoli, sorg och saknad. Jag minns ännu höstens stilla duggregn vindstilla och mättat. Precis som idag på min promenad.

Men jag minns också värmen i hennes hand och hur viktigt det var för henne att så gått som dagligen gå och plocka torra kvistar som blåste ner från björkarna som stod vackert på rad ner till strandbacken. Kvistarna stoppade hon under den stora järngrytan som man kokade kläder i under sommarhalvåret. Kvistarna var ju snustorra så det gick lätt att få igång brasan.

Jag gick varje morgon in till henne och frågade lillgammalt "hur har natten varit"? Så fick jag fläta hennes långa hår medan hon satt och åt havregrynsgröt och doppade skeden i mjölkmuggen för varje tugga. Det var för att gröten som man kunde använda "som lim" inte skulle fastna på skeden. Jag kommer även ihåg hennes kroppsdoft.

Undrar vad all den tidiga barn upplevelsen har betytt i livet.

Kanske det var där jag fick min kärlek till äldre människor.

Nu kan jag förstå vilket handikapp det är att inte tillåtas visa känslor. Att få ge tröst och ta emot tröst.

Jag har i halva mitt liv kämpat i motvind genom att gå mot strömmen. Vilket ju givetvis har skapat motsättningar eftersom jag har stått på mig. Blivit sk. besvärlig och ifrågasatt och hånad för min känslosamhet.

Men jag har gått på min magkänsla och stått på mig. Idag är jag stolt över mig själv och de insikter jag fått på vägen.

Till slut kroppen är otrolig. Jag har i flera dagar gått och känt att smärtan jag har i högra armen den har jag känt förut men har inte kunnat komma ihåg eller lista ut när och hur. Men helt plötsligt i går kväll klarnar det.

1989 bröt jag benet i jobbet och fick det gipsat i 6 veckor. Jag blev duktig på kryckor vilket gjorde att jag överansträngde mig. Min högra hand och arm började smärta innan jag fick ta bort gipset. Ringfinger och pekfinger satt ihop gick inte att sära på dem. Jag hade en spelning dagen efter att gipset var borta.

Hade ingen aning om hur det skulle gå att spela men jag genomförde detta i alla fall. Smärtan då och nu är densamma. Till slut så klarnade det i minnesbanken. Och allt gott och ont finns lagrat inom oss vare sig vi tror på det eller inte.