Ett Nytt År
Så är vi iväg på fortsatt resa, ett oskrivet blad. Oxveckorna som min mor talade om har just börjat. Och nog vill jag påstå att januari och februari är som segdragna oxar. Fortfarande mörkt men tidvis om det är klart väder känner man av att dagsljuset stannar kvar längre. Men det går så långsamt. VÅR NU! Hur som helst så kan det bara bli bättre.
Kommer ihåg hur jag såg fram emot att förkorta vintern när vi flyttade ner till Stockholm från Umeå. Hur tänkte jag då? Så här i efterhand och med tjugo års erfarenhet i denna del av landet så visst finns det skillnader. Våren kommer tidigare och sommaren kan i bästa fall pågå till september. Men mörkret är mer påtagligt här nere. Det som min biologiska klocka hade svårt med var att det är aldrig riktigt ljust på sommarkvällarna som man upplever i t.ex. Umeå eller i mina hemtrakter i Österbotten. Det tog tid för min kropp att ställa in sig på den olikheten.
Omvänt när jag reser tillbaka till norra delarna och fattar inte att det är ljust ännu kl. 23.00 på kvällarna. Våra kroppar är ju uppenbart anpassnings bara men jag undrar egentligen hur det påverkar oss långsiktig när vi förändrar det ursprungliga.
I dagens värld börjar det höjas stämmor för minskat resande. Mycket beroende på att vi utsätter miljön för onödig stress i form av koldioxid utsläpp. Eftersom jag har en övertygelse om att allt hänger ihop så tror jag på att det faktum att vårt liv och leverne ökar stressen och ohälsan.
Måste vi flyga tvärs över jordklotet för att få uppleva något nytt? Visst är det trevligt att få se och uppleva nya platser men på något sätt kanske vi missar det vi har runt
knutarna. Man blir hemmablind.
Nu i Corona tider minskar ju resandet enormt mycket och jag kan se hur människorna i min närhet rustar sina hus och städar upp och gör fint. Hem fixandet har tagit ny fart. Det uppskattar jag och jag hoppas att det håller i sig.
Under alla år i Stockholms skärgård när man rör sig med båt och ser alla fina ställen men inte en människa brukar vi fråga oss men vad gör dom, var är dom människorna alltså.
Skulle jag äga ett så fint ställe skulle jag aldrig åka därifrån. Men pengabörsarna styr väl det mesta i vår värld. Det kanske sker än förändring nu som tom kan gagna oss människor och naturen för en välbehövlig återhämtning.
För många år sedan bodde jag ute på Värmdö och tog ibland bussen in till Stockholms City där jag jobbade. Bussen fylldes på och jag minns vid ett tillfälle hur några par som uppenbart kände varandra satt och högljutt berättade om den senaste resan de varit på och hur fantastiskt det varit. Och hur de nu under hösten skulle bygga nya kök och vilket fabrikat som var aktuellt. Och tro mig jag är inte avundsjuk av mig utan jag bara kände hur den materiella livsstilen dominerar människors samtalsämnen.
Men nu börjar folk röra på sig ut från storstäderna och kanske vi får uppleva en ny grön våg på riktigt denna gång. Där barnen som växer upp idag får en chans att på ett naturligt sätt komma naturen nära. För har man en gång fått det i sig blir det en källa att återvända till. Inte för att det är bättre utan för att det är något vi människor behöver för att må bra.
Borta bra men hemma bäst.