Bakslag!

Så kom det, bakslaget. Snön yr och hård vind. I går var det blåhimmel solen värmde och promenaden blev 9 km lång. Jag får gilla läget. Vädret och döden rår vi inte på, brukar jag säga. Det är väl tur att det är så.

Hur som helst efter en hygglig natts sömn där drömmarna har varit röriga vaknar jag till sans och tar min enkla frukost och loggar in på DN. Beroendet av att ta del av de senaste nyheterna är som ett gift. För det gör mig oftast upprörd över något eller fnissig på grund av allt trams om allt. Det kanske är det som är syftet att få oss beroende av nyheter. Det är en lukrativ industri som allt annat i vår tid. Hjulet ska hållas vid liv ,fokus på allt annat än oss själv. Jag undrar då om jag också tillhör de som har behov av att gnaska i mig världens elände och sällan mycket sällan blir glad av att ta del av nyheterna. Om det är så vilket det förmodligen är så behöver jag hjälp att hantera beroendet. För på något sätt är vi fast i ett beroende samhälle där vi utan reflektioner går med på än det ena än det andra. På så sätt blir vi delaktiga utan att vara medveten om på vilket sätt vi bidrar. Usch det finns så mycken galenskap i denna värld och det värsta är att historien upprepar sig.

Jag kan lite om min egen finska historia så just nu läser jag en nyutkommen bok om Fascismens framfart från första världskriget, självständigheten och vidare till vinterkriget och andra världskriget.

Boken heter " Svart Gryning" Tre finska författare har gjort en trovärdig bok med väldokumenterad källhänvisning om hur samhällsklimatet fungerade på den tiden i Finland. Boken finns översatt till svenska. Aapo Roselius, Oula Silvennoinen och Marko Tikka heter författarna och utkom 2018 på Lind & Co.

Som 50-talist hörde jag bara de vuxna prata som i gåtor. Man fick inte veta någonting egentligen. Nu förstår jag att dom var rädda. Rädda för de radikala nationalisterna som gång på annan skulle störta regeringen och få komma till makten med sitt vurm och ett rent finskt folk. Makt galna och drivna av ett storhetsvansinne och av att skapa ett Stor Finland. Skydde inga medel för att döda i fredstid och jag kan förstå hur lite man kunde lita på någon överhuvudtaget, därför höll man tyst.

Lilla Finland med sina 4 miljoner invånare som hade lyckats med att slå sig fria och bli en självständig nation. Det räckte inte, de ville ha mer och fortsätta att kriga. I mina ögon är ju detta en hop med galningar som utifrån sin svaghet som narcissistiska personligheter vädrade fullkomlighet. Och det är ju känt att make söker hake, man dras till likasinnade. Och med en störd självkänsla blir dessa grupper farliga ju fler de blir. Det jag känner mig stolt över är att min familj inte tillhörde den gruppen ingen av dem. Att det kunde funnits sympatier för ett Stor Finland även i min hemby tvivlar jag inte på men de var nog få och väldigt osynliga. Att regeringen höll emot och inte tillät sig att dras med av hetsarna känner jag mig stolt över idag. Och att sympatierna låg på det röda Finland hos min familj. De valde också att fly över kvarken i små båtar när det var som värst och kom till Sverige som då tog emot dem med öppna armar. Därmed inte sagt att kommunismen skulle ha rent samvete eller frias från sina gärningar. Men i detta fallet tror jag att den grupp människor som sällade sig till de röda hade en väldigt god anledning att göra de. Av två onda ting kan en förnuftig människa välja på goda grunder det minst farliga just då. När människor känner sig hotade eller blir hotade spelar det ingen roll vem som hotar det händer något med oss oavsett. Förtroende och tillit skadas, skräck och rädslor tar över och kan förhindra människor från att leva och må bra. I stora krig med stort lidande men även i mindre sammanhang byar samhällen familjer osv. pågår detta dagligen. Den omvärld vi ser idag är också en värld i gungning och att tro på att vi människor skulle kunna skapa en värld utan konflikter är nog en utopi. Hur skulle det gå till när vi inte ens kan hålla sams i våra familjer. Det verkar som att vi hatar vår egen art om jag får vara lite spydig eller speglar det min syn på mig själv?

Som vanligt blir mitt skrivande någonting helt annat är jag tänkt mig undrar vem som håller i pennan:))

Jag tror på människan men inte alltid på deras idéer och det har jag lärt mig utifrån mina egna sk. mindre bra idéer. Men väljer jag att ta hand om konsekvenserna slipper jag kriga. Accepterande och eget ansvar.