20190325

Oväder!

Just nu drar ett snöoväder in vårkänslorna till trots. Videkissarna vajar i vinden det är mycket naturen ska klara av precis som vi människor. Fotot är från Blomstermässan i STHLM för några år sedan. Jag törs inte åka dit och ruinera mig. Det brukar vara så svårt att inte låta bli att köpa fröer, knölar och diverse prylar. Kreativiteten brukar avsevärt öka under mässbesöket. Eftersom jag är odlar nörd också och tar egna fröer numera så behöver jag egentligen inte köpa sånt. Jag har så det räcker livstiden ut :)) Det handlar mer om att begränsa odlandet under sommaren för växtligheten kräver ju ständig närvaro och jag vill ju inte riskera deras död när jag åker bort någon vecka ibland. Så i år har jag lovat att inte ha så mycket växtlighet, samtidigt som jag tycker att det är så roligt att pyssla. Ja ja vi får se hur det går med den saken. Min äldsta son har tydligt ärvt intresset och har stora planer på sitt odlande i sommar. Det tycker jag om. Det finns ju en läkande kraft i kontakten med moder jord.

Jag kommer ihåg när mina svärföräldrar odlade potatis, morötter, och kålrötter i en välskött jord, jord som jag aldrig någonsin stött på senare i livet. Den var handbrukad från början och till slut in i minsta detalj.  Gödslingen bestod av brunnen kogödsel och den sparades det inte på. Idag skulle vi kalla den ekologisk. Mina svärföräldrar lade aldrig någonsin någon form av bekämpningsmedel på sina åkrar.  Rätt stora åkrar som grävdes upp för hand med grep. Kanterna skulle skäras med spade och all långrot som också trivdes i den fina mullen skulle till varje pris avlägsnas. Och gudnåde om man fuskade. Sen när allt detta var klart vilket tog någon vecka skulle potatisen i jorden. Sättpotatisen som tagits upp någon månad innan ur jordkällaren under stuggolvet hade långa bleka utväxter som skulle tas bort. Och efter detta lades de i lådor och placerades i lagården tillsammans med kossor och får. Iden med detta var att agnarna blev kraftiga och starka av den fuktiga värmen i lagården.Så när det var dags senast mitten på juni så hade potatisen små gröna utväxter. Potatisblasten kom upp efter några dygn om jorden var tillräckligt varm och fuktig. Så runt midsommar började myllande dvs att gå med spade för hand och lyfta upp jorden kring de nya plantorna, en grannlaga uppgift. Detta fungerade bäst på kvällstid för potatisblasten drar ihop sig till natten. Men det mygghelvete man då utsatte sig för går ej att i ord beskriva. Trots myggmedel och kläder som täckte hela kroppen så blev man ju rabiat av allt surr och känslan av att inte få någon arbetsro. Myllandet var viktigt för att potatisen inte skulle komma i kontakt med dagsljuset och bli gröna(giftiga).  Sorten  som mina svärföräldrar hade ansågs som stabil och med en pålitlig skörd. Den var god och passade till alla slags rätter, och de vägrade totalt att ta in någon ny sort. De kanske skulle föra med sig sjukdomar och man kunde ju inte förutsäga resultatet. King Edward potatisen de med rosa fläckar på var ett allvarligt hot hos Ingrid och William.:))

Morötter och kålrötter var gallrings klara något senare beroende på väderleken. Sen när allt var klart kan man tycka, då började den stora rensnings perioden. Nämligen "vatunarven och leigräse" som vi kallade ogräset på dialekt skulle hållas efter vilket var ett digert arbete. Det skulle bort innan det fröade av sig, för gick det så långt då fick man sota för de följande odlingssäsong. Så hela detta projekt med att var självförsörjande tog hela sommaren i anspråk. Men på höstkanten när vi gick ut och skördade allting för hand infann sig en stor glädje över alla dessa fina rotgrönsaker. Och vi förundrades över alla de stora fina potatisarna som växt till sig och skulle bli fint potatismos under vinter. Och skörden räckte också till att sälja potatis till byns skola under hela skolåret. Eleverna fick en till två dagar ledigt från skolan för att hjälpa till med skörden. Det slit som människorna gjorde för brödfödan och deras kunnighet kan jag bara beundra idag. Även om man ibland var less på allt arbete för att inte berätta om den tid när vi unga började skaffa traktorer och diverse hjälpmedel, det föll inte i god jord hos mina svärföräldrar. Det var skäl till många gräl och missförstånd. Men så har det väl alltid varit i generationer. Men deras motstånd avtog något när utslitna ryggar och åldrandet började ge sig till känna. Men de hade rätt i fråga om vad som var  det bästa sättet att hantera jordbruket på. Sen kom slakten, höstfisket, jakten och bärplockningen. Fantastiskt när jag tänker tillbaka på den tiden och hur människorna ute på en ö i Österbottens skärgård levde sina liv och deras inställning till allt nytt som bankade på. Det är rätt lustigt med utvecklingen och dess konsekvenser. Fast dom hade det ju också mycket bättre och lättare än sina förfäder. 

Som vanligt hade jag ingen som helst aning om vad som skulle hamna på pränt idag så här blev det.

Dagens reflektion: Tacksamhet över all kunskap jag har fått med mig och insikt i den tidens livskvalitet. Även om slitet var enormt krävande tror jag att dessa människor mådde bättre totalt sätt.